Min resa ut ur utbrändhet
00.50 vaknade jag...som vanligt mitt i natten..hjärtat slog, känslan av att kvävas..panik..Detta är på sensommaren 2013, så jag går ut...försöker andas ordentligt..innerst inne fattar jag att jag håller på att gå sönder..orkar inte mer....sätter mej på gräsmattan, gråter och gråter...fattar att så här kan det inte fortsätta....lugnar mej....går in igen.....sätter mej vid köksbordet...börjar tänka. Varför händer detta..rannsakar mej själv...Går tillbaka och försöker att fatta....vad har hänt mej under sista åren...när började detta.....Och varför.....2011 fick jag propp i benet som gick upp i lungorna, efter att jag flugit från Thailand...utan stödstrumpor och 2 sömntabletter....sov i 8 av 12 timmar....idiotiskt förstås...fattade nog inte då att detta är ett livshotande tillstånd...gick till doktorn efter att ha jobbat!!! 2 dagar....putsat fönster...beställt ny resa till Thailand.....va ju bara andfådd...herregud Sanne.......efter 10 dagar började jag träna igen....va med i en studie som skulle pågå i 1 år, så jag fick blodförtunnande medel, blev kollad med massor av prover, kände mej trygg i detta
...Jaha, vad har mer hänt.....En arbetssituation som va allt annat än tillfredsställande...rörigt och jobbigt.....jaha, och mer då....2013 fick jag en ny propp i samma ben som innan....väldigt vanligt för övrigt....Denna gången fick jag lite av panik, benet va bara lite svullet, gick till doktorn....som säger : jag garanterar dej att det INTE är en propp...Detta säger hon utan undersökning....gå hem och ta Ipren..träna och motionera...det är en bacercysta.....jag gjorde detta....slutade med att jag fick åka till akuten med ett ben som va fruktansvärt svullet, och som jag för övrigt fortfarande har lite problem med emellanåt.....en ny propp som BARA hade vandrat till låret......Detta tog mej hårt...jag SÅG helt plötsligt att jag va sjuk på nåt sätt.....lungorna såg jag ju inte....knäppt va....fortsätter att tänka....måste ju göra något åt min situation...Detta fattar jag...tror jag.....som sagt, en arbetssituation som inte va bra....proppar i lungor och ben....som jag förstås inte hade bearbetat färdigt....hände där en annan sak som tog mej väldigt hårt...jag blev ovän med en människa....nog om det.....efter att ha konstaterat detta är klockan halv 6 på morgonen.......visst ja, jag ska ju jobba!!!!!!!..........jobbar vidare ett antal månader......så jävla sjukt alltså.....tänker, du orkar...du orkar....snart jul.....bytte arbetsplats.....trivdes mycket bra och gör fortfarande för den delen.....min arbetskamrat sa till mej ett antal gånger...:orkar du Sanne...ska du inte sjukskriva dej....Jag orkar hör jag mej skälv säga.....korkat va.....
Det va en dag i början av november 2013......sitter på jobbet med en av mina arbetskamrater...som, för övrigt är samma arbetskamrat som vid ett antal tillfällen sagt till mej att sjukskriva mej.......jobbar med personer inom autismspectrum......hör att en av våra underbara deltagare tappar nåt på golvet....inget konstigt med det.....MEN i mitt tillstånd som va verkligt kasst då......va detta droppen.....jag reser mej upp går in till deltagaren....hör mej själv säga: Va fan gör du....börjar gråta......DÅ förstod jag att nu kan jag inte jobba längre.......har aldrig någonsin betett mej så......Jag går ut till min arbetskamrat och säger med tårarna rinnande..: jag går hem nu...jag ska inte vara här längre, jag är inte snäll.......orkar INTE mer....
Än i dag kommer jag inte ihåg hur jag kommer hem.....kommer ihåg att jag öppnar dörren...kommer ihåg att jag lägger mej på golvet i fosterställning och skriker ut min ångest......MEN , jag kommer oxå ihåg att jag lovade mej själv att jag med alla medel jag hade, skulle ta mej ur detta....Hur visste jag inte.....Det enda jag med säkerhet visste va att så här kan jag inte må.....
